Råslätt känns hemma för Lisa

Det finns inte en speciell dag som Lisa kan peka på, utan det hela var mer en process och tron växte fram till ett beslut. Hon bestämde sig helt enkelt för att hon ville ha Gud i sitt liv.

Lisa, som egentligen heter Elisabeth, jobbar sedan ett år tillbaka på DHL på Torsvik. Hennes arbetsuppgifter handlar mest om att packa och skicka iväg Sony-produkter, tex stora TV-skärmar. Jobbet innehåller en hel del tunga lyft, men det är inget som avskräcker Lisa. Hon är en stark och vältränad tjej som gillar utmaningar.

Som barn ägnade hon sig åt ridning och tränade även konståkning. Men i tonåren började hon träna klättring och det är något som hon gärna gör fortfarande, på sin fritid. Numera handlar det mest om att klättra utomhus och det är något som Lisa tycker innebär både fysisk och mental träning. Det kan ibland vara riktigt läskigt och då får man jobba med sin rädsla för att falla. Dessutom får man möjlighet att njuta av naturen och många fina utsikter och det är också roligt att man oftast klättrar tillsammans med andra.

Lisa bodde sina första 10 år på Råslätt innan familjen flyttade till Habo. För 4-5 år sedan valde hon sedan att flytta tillbaka till Råslätt, eftersom det är här hon alltid känt sig mest hemma. Nu bor hon i en etta på Kärrhöksgatan och där kan man se flera bevis på ett annat av hennes intressen, nämligen att måla och pyssla.

Eftersom Lisas föräldrar är kristna och hon vuxit upp med söndagsskola och scouter, har tron liksom alltid varit en naturlig del av hennes liv och det är något som hon är tacksam för. Men efter hand som hon blev äldre och började att fundera mer på de kluriga frågorna, som ondskan i världen och liknande saker, kändes tron inte lika självklar längre. Hon var hela tiden säker på att Gud fanns, men hon brottades med frågor som ”Varför behöver jag en tro?” och ”Hur hänger allt ihop egentligen?”

Samtidigt hade hon fina minnen från livet i församlingen och hon saknade gemenskapen mycket. 

Det finns inte en speciell dag som Lisa kan peka på, utan det hela var mer en process och tron växte fram till ett beslut. Hon bestämde sig helt enkelt för att hon ville ha Gud i sitt liv.

Lisa beskriver sig själv som en nyfiken person som tänker och läser mycket. Hon tycker om att lära och undersöka, hitta kopplingar mellan tro och vetenskap och hon letar ofta svar på sådant som hennes vänner som inte är kristna funderar på. Hur andra tänker är något som hon gärna vill veta och samtala om, hon vill försöka förstå hur de tror och varför. 

Två böcker som Lisa rekommenderar är Mere christianity och A grief observed av C.S. Lewis. Där har hon själv hittat mycket logik och förklaringar till hur saker hänger ihop.

Tron är för Lisa något som ger gemenskap, ro och tröst, det som bär fast man inte har listat ut alla svar. Hon använder uttrycket ”Gud är mitt golv” och menar att man känner vad man står på och man behöver inte förstå precis allt.

När hon pratar om församlingen menar hon att den betyder mest på en individnivå för henne. I husförsamlingen finner hon tröst och stöd och här finns samtalet och diskussionerna som hon gillar. ”Man kan prata om allt och möta förståelse på ett helt annat sätt än med vänner som inte är kristna, säger hon. Och viktigare, det finns en insikt om att man inte kan fixa allting åt varandra eller sig själv, men att man i alla lägen kan be tillsammans” 

 Lisa har också prövat på missionslivet. Först ett år med OM, då hon jobbade med Global Village.

Sedan åkte hon också till Nya Zeeland med UMU. Det var 3 månaders lärjungaskola först, med inriktning klättring (förstås!) och sedan åkte de på 3 månaders outreach till bl.a. Laos och Indien. Där besökte de populära klättringsplatser för att nå ut till andra klättrare.

På fritiden har Lisa sedan några år tillbaka engagerat sig i församlingens fritidsgård Underground, eftersom hon tycker det är viktigt att som kristen arbeta socialt och bidra till att förbättra samhället vi lever i. Hon tycker det är roligt att hänga med de yngre tjejerna, som från början kanske är blyga och har dåligt självförtroende, men som sedan vågar ta emot hjälp och stöd. Hon har fått se många av dem växa till i sig själva, få känna att de duger och våga ta för sig mer. Det är häftigt!

”Man måste inte hålla tal i FN, man kan förändra mycket här, precis där man står!” säger Lisa.

När hon tänker framåt hoppas hon att få jobba med något som känns meningsfullt, med människor.  Hon tänker sig någon form av kurator som jobbar med ungdomar. 

Må Herren leda dig och välsigna dig, Lisa!

Text: Lena Magnusson, juni 2019

Läs fler berättelser

 

Copyright © 2019 Råslätts Församlingsgemenskap | Audioman by Catch Themes
p {font-family:open-sans; font-weight:400;}