Tapetseraren som tog vägen om slakteriet och via bibelsmuggling till sjuksköterska.

Tapetseraren som tog vägen om slakteriet och via bibelsmuggling till sjuksköterska.

Kerstin har många strängar på sin lyra. Hon är bra på att baka och koka sylt och är fantastiskt gästfri; vi är många som suttit på Westmans kökssoffa och fått smaka hennes (eller hennes man Hans) goda mat. Så har de nog också haft många änglar på besök, precis som det står i Bibeln. (Hebr.13)

Hennes omtanke och omsorg om varje människa hon möter är påtaglig, hon är alltid mån om att alla ska få känna sig sedda och inkluderade. Kanske har dessa egenskaper förstärkts av att hon själv fått uppleva utanförskap och vilsenhet i sin ungdom, en tid då hon kämpade mycket med att inte vara tillräckligt bra, att inte duga.

Idag bor Kerstin med sin man Hans och sina två tonårssöner, Albin och Vilgot i Lockebo, precis bredvid Råslätt. Hon är mycket aktiv i församlingen och tycker särskilt mycket om att möta människor på språkcaféet varje tisdag.

Men Kerstin har inte alltid känt sig hemma i kyrkan. Det fanns en tid under hennes uppväxt då hon sökte sig till helt andra sammanhang; ”Knuttekåken”, i Nässjö, var ett sånt ställe som hon hängde på under gymnasietiden och där handlade det mest om motorcyklar, killar och alkohol. Ganska snart tröttnade hon dock på det livet; ”Att krypa runt ett hus och spy var inte särskilt kul”, säger Kerstin.

Men om vi ska ta det från början, så växte Kerstin upp i den lilla byn Täringstorp, utanför Aneby. Hennes familj var troende och tillsammans med sin storasyster Britt-Marie och alla byns barn gick hon till söndagsskolan i byns missionshus varje söndag. En väckelse hade dragit fram i bygden, till följd av en tragisk drunkningsolycka 1949, då Kerstins farbror och farfars bror omkommit. Senare ledde det till att större delen av byn hjälptes åt att bygga missionshuset, där man sedan höll gudstjänst varje söndag. Härifrån fick Kerstin med sig en barnatro, som dock inte räckte hela vägen...

Tonårstiden blev en tuff tid för Kerstin. Hon trivdes inte med någonting och visste inte vem hon skulle vara, hon kände sig oduglig och tyckte inte att hon passade in någonstans. Detta ledde bl.a. till ätstörningar och det fanns även en tid när hon inte ville leva längre.
Efter tapetserarutbildningen på gymnasiet jobbade Kerstin en tid på slakteriet i Aneby och sedan gick hon ett år på folkhögskola (SVF) i Jönköping och därefter följde ett år som au pair i en judisk familj i London. Till och från funderade hon på om det fanns någon väg tillbaka till Gud och vid ett tillfälle frågade hon t.o.m. en tjej som hon visste var troende; ”Hur gör man om man vill hitta tillbaka till tron?” Hon fick inget svar på den frågan och tyckte att nu hade hon verkligen gett Gud chansen, men han ville tydligen inte ha henne tillbaka…. Eller?

Åren gick och i maj -86 åkte Kerstin med en kompis till Israel där de reste runt i flera veckor och såg sig omkring. Den sommaren skulle storasyster Britt-Marie gifta sig och Kerstin skulle vara tärna. Så en natt i Tiberias fick Kerstin se Jesus på korset i en dröm. I drömmen upplevde hon mycket stress över att hon inte var klar med alla förberedelser inför systerns bröllop och när Jesus mötte hennes blick började hon gråta i drömmen. Hon grät och grät och på morgonen berättade hon för sin kompis om drömmen och att hon såg kopplingen till Jesu liknelse om de 10 brudtärnorna som inte var redo. Nästa kväll kom de till ett kristet hostel där man inbjöd till en lovsångssamling, som Kerstin tog med sin kompis till. När man på detta möte inbjöd till att ta emot Jesus, fick Kerstin säga sitt ”JA!”, det var sedan några som bad för henne och hon fick ett Nya testamente. Under resten av resan läste hon mycket i sitt Nya testamente och fick verkligen uppleva hur bibeln öppnade sig för henne. Hon hade hittat tillbaka till Gud! Och han ville ha henne!

Det är mycket som Kerstin hunnit med i sitt liv. Hon har smugglat biblar, rest i Indien och Nepal, vandrat i Himalaya, jobbat som sjuksköterska i Oslo och mycket mer. Det finns inte utrymme att berätta om allt här, men på frågan om vad tron och församlingen betyder för henne svarar Kerstin: ”Jag har en kärleksfull Far som alltid har det bästa för mig, även när det inte ser så ljust ut, öppnar han en ny väg! När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag se hur han burit mig under svåra tider. Jag kan lita på Gud; han kan använda allt! Även all smärta som jag kämpat med i flera år nu, kan jag känna tacksamhet över, eftersom Gud genom smärtan har gett mig insikter som jag inte skulle fått annars.”
”Församlingen betyder så mycket för mig. Vi behöver varandra för att kunna se Guds storhet! Precis som det står i Ef. 3:18: ”Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden, höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek...”
Vi är alla ofullkomliga, inte alls perfekta, men har mycket att lära av varandra, vi får uppmuntra varandra att växa vidare. Jag är så tacksam att få vara en del av RFG!”

Text: Lena Magnusson, november 2021

Läs fler berättelser