Sherley mötte jesus i skolan

Eftersom Sherleys familj har kinesiskt ursprung blev de diskriminerade i Indonesien och hon och hennes bror kunde inte gå i den kommunala skolan. Många skickade sina barn till privatskolor i stället och det var så Sherley hamnade i en kristen skola. Där fick hon höra allt om kristen tro, hon fick lära sig bibelverser utantill och hörde ofta ”alla behöver Jesus”, men eftersom det fanns väldigt få kyrkor fick hon aldrig möjlighet att besöka någon församling. Från 10-årsåldern bar hon med sig frågan; ”Vem är du Gud?” och när hon i 7:an fick börja i en ny skola kunde hon delta i  deras bibelstudiegrupp på lördagar. När hon där äntligen fick veta mer, tog hon som 13-åring emot Jesus i sitt hjärta.

Sherleys pappa ville lära sig engelska och upptäckte att bästa sättet var att gå på kristna möten där predikan översattes till engelska. Detta blev vägen för honom att också ta emot Jesus, bara ett år innan han dog, då Sherley var 14 år. Så blev denna, från början buddistiska, familj kristen och det hände i ett muslimskt land! Typiskt Gud, tycker Sherley, som vittnar om hur Gud ofta använder svåra omständigheter för sina syften.

Guds nåd är något som Sherley hela tiden kommer tillbaka till, inte minst när hon pratar om åren i USA. Dit flyttade hon när hon var 18 år och började studera vid universitetet. Hon läste bl.a. psykologi och utbildade sig till behandlingspedagog för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Detta var något som hon sedan jobbade med i 6 år, men det var en tid som hälsomässigt var mycket tuff för Sherley. Hon fick svåra smärtor som inga behandlingar kunde ta bort och det blev psykiskt påfrestande att hantera. Det gick så långt att hon med hjälp av information från internet och tabletter hon skaffat, faktiskt planerade att ta sitt liv. En dag när hon såg sitt apatiska ansikte i spegeln, bestämde hon sig; idag ska det ske! Men Gud hade en annan plan och Sherley fick uppleva hur han talade till henne genom tre frågor: Älskar du mig? Tycker du inte att ditt liv är tillräckligt bra, bara för att du är sjuk? Litar du inte på mig? Sherley fick tänka om och insåg att ett självmord skulle betyda att hon inte tyckte att Guds nåd var tillräcklig och att hans löften i Bibeln inte var sanna…. Hon bestämde sig då att aldrig mer överväga den utvägen. I stället sökte hon hjälp och nu säger hon att tron på Jesus är enda anledningen till att hon lever idag!

Genom Guds nåd och ett ekonomiskt under fick hon sedan möjlighet att läsa teologi i två år och det var där på skolan som hon träffade David, som hon några år senare gifte sig med. De flyttade så småningom till Sverige och här föddes deras dotter Cecilia.

Det strålar om Sherley när hon pratar om sin tro, hon växlar mellan svenska och engelska och skrattar ofta. Man kan inte tro att hon faktiskt håller på att återhämta sig från den utbrändhet som drabbade henne förra sommaren. Fortfarande kämpar hon också med smärtor och får regelbundet laserbehandling hos en neurolog, men man kan se hoppet om förbättring lysa i hennes ögon. 

Sherley tycker om att fotografera och hålla på med scrapbooking, men det hon brinner allra mest för är att dela evangeliet, studera bibeln tillsammans med andra och få lära känna Gud mer. Hon vill inspirera till att prata mer om Bibeln och om tron i vardagen när vi möts.

I Sverige har hon märkt att vi ofta har svårt att be om hjälp och det är något som hon vill uppmuntra till, tex genom att själv be om hjälp. Det kan bli något som öppnar upp och gör att vi kommer närmare varandra! Vi behöver kunna ödmjuka oss och och ta emot hjälp när vi behöver det, kanske med städning eller tvätt. Det står i Bibeln att församlingen är Kristi kropp och i en kropp behöver de olika delarna varandra. Sherley vill också uppmuntra oss till att mer specifikt fråga vad man behöver hjälp med. Ibland när man är sjuk eller deprimerad orkar man inte be om hjälp och då kan det underlätta mycket om någon erbjuder specifika saker som de vill hjälpa till med.

2010 var senast Sherley besökte sitt hemland, Indonesien, och det som hon mest saknar därifrån är maten och alla goda frukter!

Text: Lena Magnusson, juni 2019

Läs fler berättelser